Varför vill jag backa

Debatten kring FRA-lagen förra året väckte mitt politiska engagemang igen. En debatt där det egentligen borde vara rätt självklart på vilken sida ett liberalt parti borde stå. Tyvärr gjorde inte folkpartiet det.

Jag gjorde försök att påverka några riksdagsledamöter som jag betraktar som mina. Jag skrev till de två fp-riksdagsledamöterna från Göteborg. Från den ena fick jag inget svar alls och från den andra ett från fp centralt formulerat mail som inte bemötte mina invändningar och som mest försökte glida undan frågan. Liknande svar kom från ytterligare ett par riksdagsledamöter som jag kände sedan tidigare och som jag därför tog kontakt med.

Jag uppskattar mycket av det Alliansregering gjort, men FRA-lagen är ett bottennapp. Jag tror att den största anledningen till detta är ett felaktigt perspektiv. Hela uppbyggnaden har gjorts ifrån statens perspektiv inte från medborgarnas perspektiv. Jag är fullt medveten om att det kan finnas hot mot Sverige och att det kan behövas signalspaning under vissa omständigheter, men FRA-lagen tar sin utgångspunkt i statens problem att övervaka inte i medborgarnas intresse.

De förändringar av FRA-lagen som röstats igenom nu under hösten är definitivt en förbättring, men enligt min mening inte en tillräcklig förbättring.

Tillsättande av en domstolsprövning är bra, men en prövning i en riktig domstol och inte en specialdomstol hade varit bättre. Att man begränsat på vems uppdrag signalspaning i kabel får ske är bra, men begränsningen är fortfarande inte helt tydlig. Och framför allt det stora problemet kvarstår nämligen att en statlig myndighet kommer att övervaka människors kommunikation utan att det finns någon misstanke att de utgöt ett hot.

Det är sant att FRA kommer ta del av en mycket liten del av all trafik som passerar Sveriges gränser, och av den del de tar del av så kommer antagligen den mesta att vara befogat att övervaka. Inte desto mindre så kommer en inte obetydlig del av bestå av övervakning av ”oskyldig” kommunikation. I genomsnitt så kommer FRA-lagen att innebära förhållandevis lite övervakning av varje svensk. Det är en dålig tröst för alla de människor som faktiskt kommer att få sin kommunikation kartlagd trots att de inte finns någon befogad anledning.

Tyvärr är inte FRA-lagen någon enskildhet. Alliansen ärvde EUs Datalagringsdirektiv från Thomas Bodström. Det innebär att tele- och internetoperatörer förväntas spara trafikdata, dvs vem man kommunicerat med och vilka webbsidor man besökt för alla användare oavsett om det finns några misstankar om brott eller inte. För en liberal borde denna fråga vara självklar. Om det inte finns någon brottsmisstanke så skall inte heller uppgifter om hur och vem man kommunicerar med sparas. Regeringen har dragit på att införa direktivet och det är ju lite positivt, men fp:s ståndpunkt borde vara mycket enkel här; Sverige borde vägra införa direktivet och om det leder till en domstolsprövning, desto bättre eftersom vi då får avgjort om det strider mot Europakonventionen. Mycket tyder på att direktivet gör det.

Ytterligare ett exempel på en integritetsfråga där fp har hamnat snett är den sk IPRED-lagen som delvis handlar om upphovsrättsinnehavares rätt att få reda på vem som laddat ner och/eller upp upphovsrättsskyddat material. Jag är ingen motståndare till upphovsrätten (även om jag tycker att den har expanderats för mycket under senare tid), men i avvägningen mot den personliga integriteten är den helt enkelt fel.

Problemet är den sammantagna bilden. I varje enskilt fall kan den personliga integriteten ses som ett litet offer för något annat mål, men om valet är att gång på gång sätta den personliga integriteten i andra rummet så blir inte offret litet. Den sammantagna politiken som fp ställt sig bakom i dessa frågor hade inom partiet ansetts extrem vid den tid då jag gick med i folkpartiet. Det är därför jag vill backa.

Lästips: Mark Klamberg, som jag en gång i tiden satt i Luf:s förbundsstyrelse med, har en blogg är en fantastiskt kunnig källa för information.

Varför kandiderar jag till riksdagen

För någon som känner min bakgrund kanske det inte är så konstigt. Tvärtom är jag ju en så’n där som är uppväxt med politiken och, som säkert av den som skulle vilja det, skulle kunna kalla en politisk broiler. Men ändå inte.

Låt oss ta min politiska bakgrund först. Politiken är en del av min uppväxt. Båda mina föräldrar är aktiva inom folkpartiet och har varit så hela mitt liv. 1991 gick jag med i Liberala Ungdomsförbundet (eller egentligen då Folkpartiets Ungdomsförbund) i Göteborg. Jag var då 15 år. Jag har hunnit med att vara distriktsordförande i Luf på två olika ställen i Sverige. Jag har suttit i Lufs förbundsstyrelse. Jag har varit ordförande för Liberala Studenter i Linköping. (Inom Liberala Studenter träffade jag min fru.) Jag har suttit i styrelsen för folkpartiet i Linköping, kandiderat till riksdagen för folkpartiet i Östergötland, varit gräsrotsmedlem i folkpartiet i Botkyrka, haft kommunala uppdrag för folkpartiet i Karlskoga samtidigt som jag satt i förbundsstyrelsen för folkpartiet i Örebro län. Allt detta fram till 2003.

Från 1991 till 2003 var politiken en stor del av mitt liv. Det var mitt främsta fritidsintresse och också under några kortare perioder mitt jobb.

2003 flyttade jag tillbaka till Göteborg och sedan dess har mitt politiska engagemang bestått av mitt tunga uppdrag som ersättare in Nämnden för Göteborg Vatten och deltagande i några få interna folkpartiaktiviteter.

Sedan 2003 har mitt arbete och mina två barn varit en större prioritet än politiken.

Jag är rätt nöjd med att jag fått en viss distans till politiken för det gör att jag känner mig mer trygg om det nu skulle vara så att jag skulle bli riksdagsman. Politiken är inte längre mitt liv och den är inte heller min karriär. Jag har ett hyfsat välbetalt arbete där jag jobbar med kvalitetssäkring inom den medicintekniska industrin. (Sedan ett och ett halvt år på Cochlear som tillverkar hörselimplantat, tidigare under sex år på Nobel Biocare som tillverkar tandimplantat.) Dessutom är jag rätt övertygad om att den erfarenhet jag har kommer att vara efterfrågad inom industrin även om några år.

Detta betyder att jag kommer känna mig rätt fri om jag blir riksdagsledamot. Jag har för avsikt att göra det jag lovar och om det värsta som kan hända mig är att jag inte får sitta mer än fyra år i riksdagen så är det tråkigt, men ekonomiskt och professionellt kommer jag att klara mig bra ändå.

Anledningen att jag vill förklara detta är att en del av det som väckte mitt engagemang igen och fick mig att besluta att ställa upp är det som går under rubriken integritetsfrågor. Frågor där jag helt enkelt inte delar folkpartiets nuvarande åsikter. Jag kommer i en senare blogpost att förklara mina åsikter kring detta tydligare.

Jag ställer alltså upp för att jag är engagerad. Dessutom att jag nu har skaffat mig en lagom erfarenhet. Jag har en rätt gedigen politisk erfarenhet, men inte bara en politisk erfarenhet.

En ytterligare erfarenhet än den ödmjukhet som två barn (inkluderande totalt ett drygt års pappaledighet) har gett.

Presentation till provval

Jag har just skickat in min presentation till provvalet för folkpartiet i Göteborg:

"Jag kandiderar för att göra mindre. Alltför sällan svarar en politiker; ”jo, en viktig fråga, men den fixas inte bäst med politik”.

Tvåbarnsfar och kvalitetsingenjör. 34 år, varav 18 inom den liberala rörelsen. Tidvis har politiken varit mitt liv, under senare år en liten hobby.

Alliansen har gjort mycket bra, som inkomstskatter, utbildning och arbetskraftsinvandring. På det vill jag bygga vidare.

Integritetsfrågor är dock det som väckt engagemanget igen. Fp:s nuvarande åsikter kring FRA-lagen, Ipred och trafikdatalagring hade inom partiet ansetts extrema för 10 år sedan. Jag vill backa."

Max 600 tecken. Det är väldigt kort. Här på bloggen har jag för avsikt att bre ut mig mer.