Varför kandiderar jag till riksdagen

För någon som känner min bakgrund kanske det inte är så konstigt. Tvärtom är jag ju en så’n där som är uppväxt med politiken och, som säkert av den som skulle vilja det, skulle kunna kalla en politisk broiler. Men ändå inte.

Låt oss ta min politiska bakgrund först. Politiken är en del av min uppväxt. Båda mina föräldrar är aktiva inom folkpartiet och har varit så hela mitt liv. 1991 gick jag med i Liberala Ungdomsförbundet (eller egentligen då Folkpartiets Ungdomsförbund) i Göteborg. Jag var då 15 år. Jag har hunnit med att vara distriktsordförande i Luf på två olika ställen i Sverige. Jag har suttit i Lufs förbundsstyrelse. Jag har varit ordförande för Liberala Studenter i Linköping. (Inom Liberala Studenter träffade jag min fru.) Jag har suttit i styrelsen för folkpartiet i Linköping, kandiderat till riksdagen för folkpartiet i Östergötland, varit gräsrotsmedlem i folkpartiet i Botkyrka, haft kommunala uppdrag för folkpartiet i Karlskoga samtidigt som jag satt i förbundsstyrelsen för folkpartiet i Örebro län. Allt detta fram till 2003.

Från 1991 till 2003 var politiken en stor del av mitt liv. Det var mitt främsta fritidsintresse och också under några kortare perioder mitt jobb.

2003 flyttade jag tillbaka till Göteborg och sedan dess har mitt politiska engagemang bestått av mitt tunga uppdrag som ersättare in Nämnden för Göteborg Vatten och deltagande i några få interna folkpartiaktiviteter.

Sedan 2003 har mitt arbete och mina två barn varit en större prioritet än politiken.

Jag är rätt nöjd med att jag fått en viss distans till politiken för det gör att jag känner mig mer trygg om det nu skulle vara så att jag skulle bli riksdagsman. Politiken är inte längre mitt liv och den är inte heller min karriär. Jag har ett hyfsat välbetalt arbete där jag jobbar med kvalitetssäkring inom den medicintekniska industrin. (Sedan ett och ett halvt år på Cochlear som tillverkar hörselimplantat, tidigare under sex år på Nobel Biocare som tillverkar tandimplantat.) Dessutom är jag rätt övertygad om att den erfarenhet jag har kommer att vara efterfrågad inom industrin även om några år.

Detta betyder att jag kommer känna mig rätt fri om jag blir riksdagsledamot. Jag har för avsikt att göra det jag lovar och om det värsta som kan hända mig är att jag inte får sitta mer än fyra år i riksdagen så är det tråkigt, men ekonomiskt och professionellt kommer jag att klara mig bra ändå.

Anledningen att jag vill förklara detta är att en del av det som väckte mitt engagemang igen och fick mig att besluta att ställa upp är det som går under rubriken integritetsfrågor. Frågor där jag helt enkelt inte delar folkpartiets nuvarande åsikter. Jag kommer i en senare blogpost att förklara mina åsikter kring detta tydligare.

Jag ställer alltså upp för att jag är engagerad. Dessutom att jag nu har skaffat mig en lagom erfarenhet. Jag har en rätt gedigen politisk erfarenhet, men inte bara en politisk erfarenhet.

En ytterligare erfarenhet än den ödmjukhet som två barn (inkluderande totalt ett drygt års pappaledighet) har gett.