Varför vill jag backa

Debatten kring FRA-lagen förra året väckte mitt politiska engagemang igen. En debatt där det egentligen borde vara rätt självklart på vilken sida ett liberalt parti borde stå. Tyvärr gjorde inte folkpartiet det.

Jag gjorde försök att påverka några riksdagsledamöter som jag betraktar som mina. Jag skrev till de två fp-riksdagsledamöterna från Göteborg. Från den ena fick jag inget svar alls och från den andra ett från fp centralt formulerat mail som inte bemötte mina invändningar och som mest försökte glida undan frågan. Liknande svar kom från ytterligare ett par riksdagsledamöter som jag kände sedan tidigare och som jag därför tog kontakt med.

Jag uppskattar mycket av det Alliansregering gjort, men FRA-lagen är ett bottennapp. Jag tror att den största anledningen till detta är ett felaktigt perspektiv. Hela uppbyggnaden har gjorts ifrån statens perspektiv inte från medborgarnas perspektiv. Jag är fullt medveten om att det kan finnas hot mot Sverige och att det kan behövas signalspaning under vissa omständigheter, men FRA-lagen tar sin utgångspunkt i statens problem att övervaka inte i medborgarnas intresse.

De förändringar av FRA-lagen som röstats igenom nu under hösten är definitivt en förbättring, men enligt min mening inte en tillräcklig förbättring.

Tillsättande av en domstolsprövning är bra, men en prövning i en riktig domstol och inte en specialdomstol hade varit bättre. Att man begränsat på vems uppdrag signalspaning i kabel får ske är bra, men begränsningen är fortfarande inte helt tydlig. Och framför allt det stora problemet kvarstår nämligen att en statlig myndighet kommer att övervaka människors kommunikation utan att det finns någon misstanke att de utgöt ett hot.

Det är sant att FRA kommer ta del av en mycket liten del av all trafik som passerar Sveriges gränser, och av den del de tar del av så kommer antagligen den mesta att vara befogat att övervaka. Inte desto mindre så kommer en inte obetydlig del av bestå av övervakning av ”oskyldig” kommunikation. I genomsnitt så kommer FRA-lagen att innebära förhållandevis lite övervakning av varje svensk. Det är en dålig tröst för alla de människor som faktiskt kommer att få sin kommunikation kartlagd trots att de inte finns någon befogad anledning.

Tyvärr är inte FRA-lagen någon enskildhet. Alliansen ärvde EUs Datalagringsdirektiv från Thomas Bodström. Det innebär att tele- och internetoperatörer förväntas spara trafikdata, dvs vem man kommunicerat med och vilka webbsidor man besökt för alla användare oavsett om det finns några misstankar om brott eller inte. För en liberal borde denna fråga vara självklar. Om det inte finns någon brottsmisstanke så skall inte heller uppgifter om hur och vem man kommunicerar med sparas. Regeringen har dragit på att införa direktivet och det är ju lite positivt, men fp:s ståndpunkt borde vara mycket enkel här; Sverige borde vägra införa direktivet och om det leder till en domstolsprövning, desto bättre eftersom vi då får avgjort om det strider mot Europakonventionen. Mycket tyder på att direktivet gör det.

Ytterligare ett exempel på en integritetsfråga där fp har hamnat snett är den sk IPRED-lagen som delvis handlar om upphovsrättsinnehavares rätt att få reda på vem som laddat ner och/eller upp upphovsrättsskyddat material. Jag är ingen motståndare till upphovsrätten (även om jag tycker att den har expanderats för mycket under senare tid), men i avvägningen mot den personliga integriteten är den helt enkelt fel.

Problemet är den sammantagna bilden. I varje enskilt fall kan den personliga integriteten ses som ett litet offer för något annat mål, men om valet är att gång på gång sätta den personliga integriteten i andra rummet så blir inte offret litet. Den sammantagna politiken som fp ställt sig bakom i dessa frågor hade inom partiet ansetts extrem vid den tid då jag gick med i folkpartiet. Det är därför jag vill backa.

Lästips: Mark Klamberg, som jag en gång i tiden satt i Luf:s förbundsstyrelse med, har en blogg är en fantastiskt kunnig källa för information.